Musikåret 2015 – topplistor

Viktigaste listan är naturligtvis topp tio – bästa album 2015:

1. Anna Ternheim – For the young
(Årets bästa album är en uppföljare av det nya och en tillbakagång till det gamla. Efter den helt nya riktningen med The night visitor får vi tillbaka det gamla kompakta pop-soundet, men med tydliga influenser av nashville. Resultatet blir fantastiskt! Detta måste upplevas.)

2. Mattias Alkberg – Personer
(En av de mest produktiva artisterna i landet har gjort det igen och denna gång i en mycket skum tappning. Jag började lyssna och blev besviken. Fortsatte lyssna och blev kär. Svårlyssnat album som kräver en del tid och inte alls är lika bra live. Men det är riktigt bra när en kommit in i det. I spenaten och Det som var ska bli igen kan vara bra att börja med.)

3. Marie Key – Taenker du vi danser
(Min första kontakt med Marie Key var hennes akustiska version av Hun er i byen igen och efter det ar jag fast. Men hennes nya skiva är mer elektronisk än något hon tidigare gjort, med några få blåssektioner här och var. Men detta är en guldgruva för den som vill ha hits. Var och varannan låt är i princip en fyra- eller femplussare, men de tre första låtarna är placerade där av en anledning. Lyssna!)

4. Kitok – Paradise Jokkmokk
(Jag tror inte jag var ensam om att bli förvånad och skeptisk när Magnus Ekelund för ett och ett halvt år sedan deklarerade att han skulle ta sig sitt samiska efternamn som artistnamn och börja med hiphop. Men skrik-rap och hiphop-beats är hans grej. När albumet kom visade det sig att det blev en större succé än något annat han gjort. Nu är stackarn sjukskriven, men förhoppningsvis kommer han tillbaka lika stark som förr. Sjukt bra!)

5. Thåström – Den morronen
(Thåström fortsätter leverera. Jag lyssnar inte mycket på honom, men denna skiva är bland hans bättre på senare år. Med ett ständigt industrisound och något rullande taktfast ljud i bakgrunden skapar han en omgivning som tillåter hans sång att hamna i fokus utan att bli tråkigt. Ett bra album med eftertryck på album. Kom med mig och Slickar i mig det sista är bästa låtar.)

6. David Gilmour – Rattle that lock
(Kan en känna nostalgi i nyskrivet material? Ja, för gitarren är som tagen från Pink Floyds guldår och Polly Samsons texter som tagna från Division bell. Som att sy en väska av sina trasiga favoritkläder. Men jag gillar det. I ärlighetens namn finns det en del nyare influenser också, men det är inte därför en lyssnar på det.)

7. Belle & Sebastian – Girls in peacetime want to dance
(Lyssnade igenom inför Way out west och fastnade för den. The party line är, för Belle och Sebastian, osedvanligt upptempo på ett sätt och de klarar det oväntat bra. Nobody’s empire är mer typisk låt och dessutom bästa låten på albumet.)

8. Florence + the machine – How big, how blue, how beautiful
(Även denna lyssnade jag igenom inför Way out west och fastnade får några spår. Inte så mycket album som samling av låtar, kan jag tycka. Men det gör ju inte låtarna i sig sämre, tvärtom är många väldigt bra. Titelspåret och Delilah rekommenderas.)

9. Sofia Karlsson och Martin Hederos – Stjärnenätter
(Kan en julskiva verkligen komma med på en sån här lista? Ja, heter musikerna Karlsson och Hederos kan den det. Stjärnduo, verkligen! Sjukt bra skiva, varav många låtar knappt ens handlar om jul. Hade den varit helt utan julinfluenser hade den nog hamnat längre upp. Kom med mig är bästa spåret.)

10. Mark Knopfler – Tracker
(Samma nostalgi som hos Gilmour. Kan någon lyssna på Beryl och inte tänka på Sultans of swing, liksom? Inte lika bra som Privateering, men en bra skiva som fyller sitt syfte; nostalgi.)

 

Vi fortsätter med topp tio – bästa låtar 2015:

Här har jag valt att sätta samman en playlist. Den är gjord på så sätt att samma artist/band bara får förekomma en gång. Annars hade givetvis Anna Ternheim ensam fyllt större delen av listan. (Hennes cover av Show me the meaning of being lonely hade nog gått in, till och med!)

Spotifylänk finns här: https://open.spotify.com/user/stjarnjerry/playlist/3Cq4TsJ0NVBBhlhHV6ut4A

Slutligen: Topp tio – konserter jag sett 2015:

1. The Julie Ruin – Way out west
2. Belle & Sebastian – Way out west
3. Hello Saferide – Kulturkalaset
4. First Aid Kit – Way out west
5. Florence + the Machine – Way out west
6. Anna Ternheim – Bengans (15-minutersspelning)
7. Timbuktu och Göteborgssymfonikerna – Kulturkalaset
8. Mattias Alkberg – Pustervik
9. Seinabo Sey – Kulturkalaset
10. Patti Smith – Way out west

 

The Julie Ruin!

 

Advent är mörker och kyla

Advent är mörker och kyla.
På jorden är krig och kallt.
Man drömmer om fred och om vänskap,
men bråkar och slåss överallt.

Många gånger har jag reflekterat över att denna sång har blivit en psalm och sällan har jag förstått det så mycket som nu. Under jul och advent ska vi ju lovsjunga Jesus, vara lyckliga kärnfamiljer med julklappar, julmat och whatnot, men ändå har de tagit med en text som denna i psalmboken. En påminnelse om att världen runtom inte tar en paus. Att kriget i och kring Syrien inte tar slut, att sverigedemokraternas anhängare inte slutar elda upp flyktingboenden och bara en sån sak som att decembermörkret i år igen håller mig vaken om nätterna och som en zombie under dagarna.

Men nej, det är inte bara mörkret utomhus som håller mig vaken. Visst har jag en gnagande oro i kroppen alltid. Mycket händer och har hänt det senaste året. Det var nog ganska exakt ett år sedan jag fick reda på att jag hade någon märkligt utväxt på min njure, ett halvår sedan den numera konstaterade cancertumören opererades bort, lite mer än fyra månader sedan min far dog i just cancer och lite mer än en månad sedan min mormor gick bort. Jag skulle ljuga om jag sa att jag tagit allt det här det bra. Det har blivit för mycket. Men jag är ingen sådan som går ner mig på en gång, utan en sådan som bär det med mig och låter det lösas upp som en brustablett. Inte alltid det bästa sättet att hantera saker på, men det är sådan jag är. Och det tar tid.

Min lärare (samt/snarare livscoach) Hanne sa att när en i familjen dör är det på många håll brukligt med ett helt sorgeår, eftersom varje årligt återkommande dag eller högtid tar fram minnen och påminner en om tomheten efter den bortgångne, vilket kan bli extra smärtsamt första gången det sker. Jag tror julen blir en sådan sak. Det är så sällan jag träffar min familj och när jag gör det nu kommer det bli en så tydlig tomhet. Samtidigt är familjen det bästa man kan ha då. Att inte gå igenom det tillsammans är att inte gå igenom det alls, och då försvinner aldrig den där brustabletten ur glaset.

På fredag ska jag träffa min läkare (Hon är lika gammal som mig! What!?) och få reda på hur min kropp mår och jag har väl förberett mig på både det värsta och det bästa. Två veckor senare åker jag hem till Övik, äntligen. Jag åker upp tidigt i år, samma dag som skolan slutar, vilket jag tror är rätt talande. Just nu är det i princip bara skolan här som känns värt. Jag trodde jag skulle bli less på musik efter en termin, men det är snarare det som hållit mig på banan i sömnlösheten, tomheten och den ständigt oroande känslan att inte veta vad som händer i min kropp. Efter skolan övar jag och skriver låtar, på helgerna går jag på konserter och på långledigheter åker jag till Anna och Simon och spelar in musik. Eh. Nämnde jag att jag höll på med musik en del, förresten?

Inatt ligger jag vaken och gör om texten till ovanstående sångs följande verser, för att bli dagspolitisk men med samma innebörd. På skolan ska vi göra luciatåg med sådana omskrivna texter. Blir nog fett. Som sagt: vad skulle jag gjort utan den här skolan?

Lite bilder!

Jag hälsade på Johnny och Kajsa i Uppsala!

Jag och Zukie träffade Anna Ternheim på Bengans!

Jag åkte flyg för första gången på evigheter och fick se Göteborg från ovan!

Såhär kan ett klassrum se ut i en vecka. Helt okej.

På Way out west såg jag Julie Ruin! Fatta vad coolt!

Superdålig bild, jag vet. Men att efter en dag på skolan från 9 till 23 kunna gå därifrån, titta ut från berget för att se Bohus fästning och känna att hur jobbigt det än är så skulle jag inte hellre göra något annat denna höst. Den känslan är jag evigt tacksam för att få uppleva.

 

Nåväl, det här blev ett superpersonligt och superpretto inlägg, men det är okej bestämmer jag. Till sist en liten låt i vanlig ordning:

 

 

Local hero

Jag håller verkligen någon typ av halvårsuppdatering här på bloggen känner jag. Så jag kan väl lika gärna ta tillfället i akt att uppdatera eventuella läsare på lifvet, trots att mitt syfte med inlägget mer var att länka lite bra gitarrlåtar.

Det är sommar, det är varmt, jag letar jobb. Jag har visserligen ett jobb nu i sommar. Hotellet kallar i vanlig ordning, men denna gång dagtid, inte nattid. Min plan b för hösten är att gå folkhögskola med vis-inriktning. Det vore väldigt kul att faktiskt få lära sig spela gitarr och sjunga. Är det någon gång jag ska göra det är det ju nu innan jag bli helt klar med lärarprogrammet och börjar jobba, skaffa bolån osv. Men det är klart. Ett jobb är ett jobb. För plugga lärare kan jag inte göra eftersom jag var sjukskriven och måste ta igen min c-uppsats innan jag kan fortsätta med de studierna.

Men sånt där är tråkigt att uppdatera om. Mer intressant kanske är att jag gått över från sjukvårdsfrågor till bostadsfrågor i politiken, eftersom de lade ner Hälso- och sjukvårdsnämnden jag satt i, men istället hamnade jag i styrelsen för Studentbostäder i Göteborg. Eller nej, det var ju heller inte intressant. Vi ska måla om hemma! Det var heller inte så intressant. Vi har ett pingisbord i vardagsrummet! Det var nog lite mer intressant, men finns kanske inte mycket mer och säga om det.

Nåväl, här är i alla fall tre grymma gitarrlåtar för att lyssna på nattetid.
Den första är David Gilmour som har snott massa filmklipp från internet och klippt ihop med ljudet från samma konsert. Sjukt mäktig låt.
Den andra är Kaki Kings fantastiska lek med slide och samplingspedal. Sjukt mysig och sjukt skillat att kunna bygga upp sådär!
Den tredje är soundtracket till, och storyn of, my life. Local hero, är det inte så vi alla känner. Det är jobbigt, men man klarar det.

 

I will let this monument represent a moment of my life

Ett år till närmar sig sitt slut. Det tjugofjärde året jag tagit del av. Det har varit ett rätt bra år. Val, jobb, musik, plugg, jobb igen, val igen och plugg igen. I vanlig ordning tar vi det i bilder! ”Jaaaa”, säger alla (ca två) läsare i kör.

Fortsatte att bo på vackra Hisingen och åka spårvagn över Göta älvsbron var och varannan dag.

Men jag besökte redan i januari Stockholm under sisådär 20 timmar…

…i syfte att se Vånna inget (bilden) och Knivderby tillsammans med Johnny och Jocke.

Mamma kom och hälsade på i Götet. Vi var superkulturella på konstmuseet.

I övrigt ägnades större delen av vårterminen till att plugga…

…och att samtidigt jobba som lärare. Såhär ser det ut när jag inte är i klassrummet.

Ett farligt jobb, som det verkar.

Det blev, jul och nyår borträknat, bara en tur norrut detta år. Det var i april och Höga kustenbron var lika mäktig som vanligt.

Förutom Övik blev det bland annat en tur till Holmsunds kolerakyrkogård med syster Lullen.

Det blev också en tur till mammas stuga i Vås och dess vackra omgivningar.

Sen var det ju valrörelse! Här vår distriktsordförande Elin som håller tal.

När det blev lite varmare hängdes den en massa i skärgården. Här en junikväll med Lovisa och Isak på Brännö.

Jag såg Håkan tillsammans med Thomas och ca 70 000 andra.

Jag drog en sväng till min skola i Karlstad. De har principfasta meddelanden på fasaden till huvudbyggnaden.

Under sommaren jobbade jag natt på Ibis igen.

Det har sina positiva sidor att vara vaken vid soluppgången ibland. (Utsikt från hotellköket över Åby travbana.)

Men när tid fanns hängde jag också i Dalsland med Ångermanlänningar, Hallänningar och (naturligt nog) en Dalslänning.

Sen drogades jag ner, blev av med en tand och instoppad i ett vilorum på folktandvården. Han på bilden döpte jag till Bobby Bo.

Valrörelsen gjorde comeback och mina dagar tillbringades åter på Backaplan. Bland annat tillsammans med Monika.

Jag, Isak och Jonas åkte till Ljungskile för att heja på GIF Sundsvall och sprida kärleksbudskap.

Sen bytte vi Jonas mot Anna och drog till Borås för att se Thorsten Flinck som Doktor Glas. (+köpa silvergris till Mary.)

Till Stora teatern var det inte lika långt. Där såg vi Klungan!

Sen var jag ju politiker lite till. Här på planeringskonferens på Radisson Blu Riverside.

Det är inte alltid lika glassigt som på förra bilden. Ganska sällan faktiskt. Mer såhär.

Glassigt är det inte heller att plugga, men det är alltid en fördel att kunna läsa litteraturen i sängen.

Jag, Anna och Jessica drog till Ullared. Det var läskigt.

Sen blev det jul och jag köpte en en istället för en gran!

Låten från titeln är denna:

 

I’m dying to see sunlight

Jepp, då vad jag tillbaka på nattjobbs-dygnsrytmen. Det är ju betydligt lättare nu än när vi bodde på Tubogatan och jag sov i vardagsrummet. Dels för att jag slipper det där att bo med någon som ska iväg till jobbet eller bara helt enkelt vill kliva upp innan två och därmed omöjligt kan göra så utan att väcka mig. Men också är det skönt för att det är lättare att mörklägga här inne på rummet än i vardagsrummet på Tubo. Det misslyckades dock lite när jag köpte nya gardiner. Skulle köpa nya för att de gamla var alltför transparanta och släppte igenom ljus. Så jag köpte nya som såg kanska bra ut. De var dock ännu mer transparanta. Men fina. Så de fick sitta kvar.

Men det känns bra att börja jobba där igen. Jag gjorde ju några pass nu i förra veckan och trivs ju faktiskt bra på hotellet. Bra folk att jobba med och ett jobb jag kan så pass bra att det verkligen bara är att åka dit och jobba utan grop i magen. Det är väl bara det där med att hitta ett par bra jobbskor. Mina fina skor jag köpte förra året för att ha funkar inte eftersom de ger mig ryggont och mina bra skor är ju springskor. Lukta svett på jobbet går inte för sig. Men det bygger sig nog.

I förra veckan ölade jag och Isak med Anna och Annas vän Emma. De är alla konstnärer och pratade om ateljéer och målande och sånt. Himla pyssliga och ambitiösa människor. Så jag blev lite inspirerad och tänkte att jag banne mig också vill måla. Så jag köpte dukar och akrylfärg och snodde ett par penslar från Isak. Sen hade jag ju nu inatt en vända på dygnet-natt, så det blev en del målande. Såhär blev det:

De första tu. Idén tagen från Patrullen-omslagen.

Såhär ser min skrivbordshörna ut numera. De två nedre tavlorna är inramade favoritsidor från Galago.

Nuvarande projekt. En salig blandning av hällristningar från Nämforsen, dredg-symbol, f-klav och tall.

 

 

Att allt det bästa inte hänt än

Så har den sista riktiga arbetsdagen på skolan nått sitt slut. Här sitter jag i min myströja med en whisky och funderar över livet. Sommaren ska ju tillbringas på hotellet nattetid igen. Känns faktiskt helt okej om inte rätt bra. Imorgon flyttar Lovisa norrut och idag drog Markus och Evelina hem efter en helg i mysiga Göteborg. Livet förändras och mycket händer på kort tid. Valet är över, ett nytt kommer snart och jag har nästan (ett par 14 till så) slutat skolan för denna termin. Juni och juli kommer bli lugna, vilket känns jättebra. När denna vecka är slut kommer lugnet. Lite bilder:

Anna fyllde år, så jag och Amanda mötte upp Linnea och Fredrik hemma hos henne och Simon i Dalsland. Anna passade på att rösta, iklädd kepsen hon fick av mig i present!

Efter röstförfarandet i Mellerud chillade vi på deras veranda. Gött liv.

Sen hoppade jag in några nätter på hotellet. Lite uppvärmning inför sommarens prövningar, kan man väl säga.

Efter det åkte jag till skolan i Karlstad och bevisade mig värdig att undervisa i samhällskunskap. Varför detta filmcitat finns på väggen till entrébyggnaden är och förblir mig en gåta.

Jag passade på att inhandla klassiska vinylskivor.

Sen kom Markus och Evelina och hälsade på mig och Isak.

Vi gick på Håkan tillsammans med ca 70 000 andra människor. Det var fett. De som säger att Håkan inte kan sjunga borde verkligen varit där och hört honom på vissa låtar.

En annan konsert, men kanske en av världens vackraste låtar med Thomas von Brömssen och Helen Sjöholm:

 

Planet of visions

Trodde inte det skulle hända, men jag har på nåt konstigt sätt faktiskt börjat träna. Jepp. Springa, typ gymma, spela fotboll och spela badminton. Med Lovisa och Isak i huset blir det inte lätt att undgå träningen och det är ju faktiskt sant som jag sa för två år sedan då jag senast hade en sådan här period: det är sällan man känner sig peppad, men man ångrar aldrig ett träningspass i efterhand. Idag var vi ute en timme i sträck och körde dels 4,8 km distans, lite gymmande utomhus och intervaller i uppförsbacke. Att hålla Isak och Lovisas tempo är svårt, men jag gör i alla fall mitt bästa.

Igår var vi däremot ute och myste i skärgården. Vi åkte faktiskt till samma ställe ute på Brännö som jag och Lullen var på förut och gick (klättrade) långt ut på klipporna tills vi hittade ett mysigt ställe att grilla, spela gitarr och pimpla vin på. Här kommer lite bilder!

Fint!

 

Nästan lite äckligt fint.

Jag steker i solbrillor.

 

Så en låt på det hela:

 

Långt och flummigt inlägg pga tråkigt.

I vanliga fall tillbringar jag mellan fyra och tio timmar i veckan på regina-tåg. Alltså sådana där pendeltåg med osköna säten som stannar i varenda liten håla längs vägen och som tonåringar alltid plankar på. Idag åker jag sådana lite längre väg. Göteborg-Örebro-Gävle-Sundsvall-Övik. Ju längre på resan jag kommer, ju mer ångrar jag mitt val. Nåväl, bara några timmar kvar nu.

På g till Övik, alltså. Samt Umeå och Hudiksvall. Men dagen började hos tandläkaren. Jag drog/opererade/bände/skar bort en visdomstand i förra veckan och gick på återbesök. Munnen har känts lite som en naturkatastrof, då ingreppet var av den karaktären att Jack the Ripper hade fått mindervärdeskomplex. Detta till följd av att tanden i sin tur verkar ha fått identitetskris, trott sig vara en bläckfisk och därför utvecklat tre spretiga rötter som de var tvungna att avlägsna en och en. Men det hade tydligen läkt bra, som det verkade. Lugnet återfinner sig i min arma själ. Då släpper tandläkaren bomben: ”Jamen, då bokar vi in en tid för nästa tand i juni då. Men då behöver vi nog lite längre tid, för den verkar vara ännu lite värre.” För en tandläkarrädd stackars ung man är det definitivt inte goda nyheter. Men tydligen ska jag få lugnande då, precis som förra gången. Den gången hjälpte det lugnande så pass bra att jag dels höll mig lugn de 90 minuterna jag fick i stolen och dessutom en halvtimme i nåt vilorum där de stängde in mig för att det lugnande medlet skulle gå ur. Den gosedjursclown som där fanns döpte jag till Bobby Bo. Märkligt att den typen av droger till höger och vänster ges ut till oss som är flummiga även utan hjälpmedel.

Men jaja, nu är jag fri från både den onda visdomstanden och tråden de sydde ihop mig med. Herregud, jag har ju världens vecka framför mig. Folkmusikkonsert, hipshopkonsert, bygga ihop hundkoja, hänga på den Ångermanländska landsbygden, hänga på den Hälsingländska landsbygden samt (enigt uppgift) käka en massa Janssons. Innan jag kommer hem ska jag dessutom hinna med ett litet Vänsterpartiet-Lundby styrelsemöte i Tolered. Hoppas bara tågen går som de ska, för det blir precis att jag hinner dit med väskan i hand. Lite dålig stil av en ordförande att inte komma i tid på mötena, kan tyckas.

Valrörelse är det snart, ja. Börjar väl i dagarna, sägs det. EU-valet känns faktiskt mer avslaget än min Trocadero (present från Markus) som öppnades igår. Så mycket talas det om riksdagsvalet att det kallas ”valet” medan EUparlamentsvalet kallas lite olika former av ”Eu” och ”val”. eup2014 säger de som vill känna sig coola. Inte jag. Jag vet bättre sätt att känna mig cool. Men valet kommer bli intressant, i alla fall. Folk frågar mig ofta vad de ska rösta på. Det är ett märkligt tillvägagångssätt. Det talas så lite politik, även i mina umgängeskretsar, att det är svårt att veta vad ens kompisar har sina sympatier. Men det jag kan säga är väl det att många i alla fall röstar rödgrönt eller på Fi. Jag gillar Fi, har alltid gjort. Men jag har svårt för den typen av plakatpolitik de har utvecklat på senare tid och den typ av väljare som jämför reklambanners istället för politik. Långt ifrån alla deras väljare är sådana, men de finns och de är svåra att hålla en diskussion med. Nåväl, detta ska jag inte tjata mer om. Jag blir glad om de kommer in i riksdagen, i alla fall.

Jag hoppas också att jag kommer ha möjlighet att vara så aktiv som möjligt i valrörelsen, men det beror såklart på jobbet. Svårt att planera något alls innan schemat är klart och det verkar det definitivt inte vara. det är mycket som vill in. Urkult, Håkan-konsert, släktträff, Way out west och en jäkla massa valrörelse. Sen allt det vanliga livet. Med nattjobb blir det mesta svårt. Även de lediga dagarna blir på något sätt omöjliga om en tvingas kliva upp sent för att inte förstöra dygnsrytmen och sen försöka ha sitt vardagliga lediga liv mellan fyra på eftermiddagen och fyra på natten.

Nej, kul ska det bli, de kommande månaderna. Denna intensiva vecka jag har framför mig är tänkt som en uppladdning. Om det så blir låter jag vara osagt, men kul blir det och det är det som räknas i slutändan, ändå. Kan jag tycka!

Länk till Kitok, vars spelning jag ska på på fredag:
http://open.spotify.com/track/5iLAsnFX0NeQRtvJbMw3SX

Länk till Going home, Dire straits-låt jag så passande lyssnar på just nu:
http://open.spotify.com/track/1a1ktSOhG0apiPSoSrlgSE

Less kille på tåg.

 

All my designs simplified

Att vara ledig har ju i princip alltid varit en tolkningsfråga för mig. En student är ju i princip aldrig ledig, ty det finns alltid mer att göra. Läsa igenom ett kapitel mer ingående, skriva lite till på hemtentan eller liknande. När jag inte pluggade, å andra sidan, så var ledigheten ett dåligt tecken – ett tecken på att inga pengar gjordes den dagen. Men denna vecka är väldigt fri för mig i alla fall. Inget jobb, inga schemalagda politiska åtaganden och bara en enda obligatorisk schemalagd händelse på skolan. Det är skönt. Att kunna sova till tio, kolla en föreläsning, läsa lite i boken, kolla lite OS, spela badminton, läsa lite till i boken, spela lite piano. Väldigt bra för själen.

Nästa vecka blir å andra sidan kaotisk. Aktivitet mellan 07.00 och 21.00, sex dagar av sju. Det är jobb, tenta, seminarium, partiföreningsårsmöte, möte med Sahlgrenskas barnmorskor och mycket annat. Men jag har tagit mig igenom värre, så det ska nog gå bra ändå tror jag.

Men när en har lite extra utrymme jämfört med annars, som jag haft några dagar nu, så finns ju möjlighet för projekt som tidigare lagts på is. Ett sådant är min och Johnnys nya musikblogg, där vi ämnar skriva om musik och musikrelaterade ämnen. Du hittar den på whenyouretwentyone.wordpress.com. Namnet är taget från låten ”Seventeen” av Ladytron. Nåväl, ge den gärna en läsning!

Nu lite tråkigare nyheter: Det blir ingen Polen-luff för mig. Näpp. Min skola fick för sig att lägga det obligatoriska opponerings-seminariet PRECIS i mitten av min tvåveckorsledighet. Med andra ord skulle jag, om jag åkte antingen före eller efter, hinna ner till Polen och tillbaka, bara. Lite ovärt att lägga 2400 kr (+boende) på det. Så att säga. Nej, jag får utforska närområdet med kamera istället. Partille ska vara fint på vårkanten, har jag hört. Hehe.

Lite bilder från vad som hänt sen senast:

Jobbat, vilket kräver kaffe.

Åkt spårvagn över bro i solnedgång.

Varit ute i kylan.

Gjort vin.

Pluggat makroekonomi.

Sett Vånna inget i Stockholm.

Sett solnedgång även i Hufvudstan

Fått dåligt samvete för Stockholmsfärd och därför besökt Poseidon på Götaplatsen.

Låten jag snott titeln från:

 

Look another year went by

Jaha. Så var man hemma i lägenheten igen. Det är en synnerligen fin lägenhet vi har fått till nu, det må jag säga ändå. Väl inredd utan att bli överfull med grejer. Man kan få lite integritet utan att avskärma sig. Bra kök, lite större än det i förra lägenheten. Samma med badrummet.

Jag har dock varit sjuk i flera dagar nu sedan jag kom hem. Inte alls kul. Bara suttit och glott på tv och spelat lite gitarr. Dock på ett sätt lite skönt att få vara ensam, sova i sin egen säng och ta det lugnt efter att under 12 dagar sova på fem olika soffor och en säng och aldrig egentligen vara ensam. Det har varit väldigt trevliga dagar och rätt kul att träffa allt folk, men det blir en stress som är skön att bryta av med att vara själv i tre dagar och knappt prata med någon. Men som sagt kul att ha varit uppe och träffat allt folk!

Det blev ju nytt år också. 2013 var ett ganska dåligt år i allmänhet. Började med riktigt dålig kurs jag kom in på, internationella relationer på global studies gu, fortsatte med att bli av med några riktigt goda vänner, vidare med en sinnessjuk arbetsgivare, bli av med lägenheten och slutade med att tvingas till mardrömslika scheman på de andra två jobben för att kunna få ihop till hyran. Ibland kliva upp halv fem och komma hem ett på natten två dagar i sträck, ibland sitta på kammarn och vänta på sms om jobb i tio dagar utan att få något. Jag är dock ganska stolt över att jag faktiskt rodde det i hamn. Jag överlevde, fixade ny lägenhet, har fortfarande många (fler, faktiskt) goda vänner och har kommit ut ur detta år med rätt gott mod trots allt. Nu ska jag dock fokusera på att jobba och plugga stenhårt. Planen för detta kommande halvår är lite kortfattat:

* Jobba två halvdagar i veckan på skolan.
* Plugga samhällskunskap 2 på distans.
* Göra en riktigt grym valrörelse.
* Dra iväg ett par veckor på fotoresa för att komma bort lite från ovanstående.

Den sistnämnda kan sägas vara den svåraste att få till, men jag ser det mest som en bonus om det blir till. Om jag får ihop pengar, men inte kommer iväg kan jag ju alltid använda pengarna till nåt annat kul. Typ en mandola eller en stor uppblåsbar flodhäst.

Låten från rubriken: